Huvudsponsorers annonser

fazer

rettig

hs

gloria

Annonser från övriga samarbetspartners

S-gruppen

ahstrom

hbl

blue1

aktia

Vältä jonotus tauolla, varaa pöytä etukäteen. Tarjoilu kahdessa kerroksessa.

 

 

 

 

> Benny Andersson forts.

För min del började arbetet med Kristina från Duvemåla på allvar efter påsken 1989. I början kom nästan inget. För det första var det ett enormt steg att ge sig på Vilhelm Moberg. Att överträffa det han redan gjort med sina romaner är omöjligt. Man vill inte tafsa på mästerverk.

Inte förrän Björn och jag kom fram till att nu gör vi det här till vårt eget, så lossnade det på allvar. Då visste jag att jag ville jobba på två plan: Å ena sidan skulle det vara stora svep, en episk klang i musiken. En enda känsla som genomströmmade hela föreställningen. Å andra sidan skulle det i detta stora finnas smådelar med annat tonläge. Lättast var det med sådant vi lagt in i föreställningen som verkligen var vårt, inte Mobergs. För där kunde man verkligen lattja. Lusvisan är en sådan bit, scenen med pastor Jackson och språkförbistringen en annan.

Men det tog tid. Allt tog tid. När vi första gången träffade Eva Moderg, Vilhelm Mobergs dotter, för att diskutera rättigheter, sa Björn och jag att vi måste ha en dramaturg. Via Eva Moberg kom vi i kontakt med Carl Johan Seth och vi arbetade tillsammans i ett par års tid. Med tiden körde vi fast. I ett och ett halvt år satt vi och glodde på 52 pappersbitar uppfästa på en frigolitplatta och inget hände. Pappersbitarna föreställde tänkta scener i musikalen, men de gick aldrig ihop till en enhet. Inte förrän regissören Lars Rudolfsson kom in i bilden lossnade det. Bitarna föll på plats. Musikalen består fortfarande av ett otal scener, men det känns inte så. Den känns hel.

Det som hände var att vi kunde lösa problem åt varandra efterhand. Samarbetet har varit fantastiskt. Jag tror ärligt talat inte att någon av oss tre har en tanke på att ge oss in i något nytt stort projekt för scenen utan varandra. Så bra känns det.

Ur min synvinkel är det enorm styrka att Rudolfsson är så musikalisk. Jag spelar en bit för honom, han snappar direkt och kan återge den. En annan sak var att Lars Rudolfsson hade sin version av föreställningen, Björn hade sin version och jag hade min. Men vi kunde få ihop helheten tillsammans. Jag visste ju med känslan hur min version såg ut, men att säga det var som att försöka beskriva färgen blå. Först när någon visar upp just den färgen står man där och skriker upphetsat att den är det, just precis den.

Samma sak vid auditions. Man vet att man bland över tusen sökande letar en kvinna som kan spela flicka, som har en ren och klar röst. Och det finns säkert en fem, sex mycket bra sångerskor som kan agera och som inte alls är fel för rollen som Kristina.

Till andra prövningen hade vi kvar femton tjejer och åtta killar. Men sedan kommer då Helen Sjöholm. Då stämmer allt. Hon är solklart jättebäst, hon vinner på ren talang. Som klippt och skuren. Och jag gillar verkligen hennes kommentar när Rudolfsson ringde och sa att det var henne vi spikat:

"Vad ni är modiga", sa hon.

För hon visste att hon kunde, men det gjorde faktiskt inte vi. Vi gick på känslan. Och hon har aldrig under hela den här processen darrat på manschetten. Inte ens när jag satt i salongen på premiären kunde jag märka några spår av nervositet. På en inspelning senare kunde jag höra adrenalinet i rösten, men inte från salongen. Och återigen; det är hela tiden föreställningen som gäller.

> LÄS MER PÅ NÄSTA SIDA

< TILLBAKA TILL BÖRJAN