Huvudsponsorers annonser

fazer

rettig

hs

gloria

Annonser från övriga samarbetspartners

S-gruppen

ahstrom

hbl

blue1

aktia

Vältä jonotus tauolla, varaa pöytä etukäteen. Tarjoilu kahdessa kerroksessa.

 

 

 

 

Robert Noack om tjusningen att berätta en historia

Publicerad 17.01.2013 kl. 14:24
Det har gått två år sedan Robert Noack fick meddelandet om att det var han som fick huvudrollen som Karl Oskar i Svenska Teaterns Kristina från Duvemåla. Mycket har hänt sedan dess, bland annat har redan över 100 föreställningar spelats.

Text: Karin Lindroos   |   Foto: Cata Portin

›› Inför en kvällsföreställning anländer Robert ungefär klockan fyra till teatern. 17.15 placerar han sig i stolen för att få smink och hår fixat, och femton minuter senare är det uppvärmning av rösten och kroppen och soundcheck på scenen. Klockan 18.30 börjar den över tre timmar långa föreställningen, och hemma är han lite efter elva.
Det här har varit Roberts vardag i ett års tid. I över 100 föreställningar har han berört publiken som den modige och passionerade Karl Oskar, Kristinas man, i Kristina från Duvemåla.

– Trots att vi spelat över 100 gånger är ingen föreställning den andra lik för oss. För att hålla en sådan här långkörare vid liv experimenterar vi hela tiden, exempelvis genom att betona ett annat ord i en mening än det man vanligtvis betonar. Risken är att man faller in i en rutin om man inte tillåter sig själv att leka på scenen. Samtidigt får man inte spinna utanför berättelsens ramar, vår uppgift är att berätta historien, förklarar Robert.

Vad har hänt under det här året?
– Jag är mycket mindre nervös än jag var i början, utom de gånger det är folk jag känner i publiken. Den här historien sitter verkligen i kroppen, hela ensemblen är otroligt samspelt och vågar leka mycket, så vi håller det fräscht.

När Robert började med teater hemma i Norrköping i Sverige där han växte upp handlade det om ett bekräftelsebehov som stillades med att få folk att skratta på avslutningsfesterna i skolan.
– På senare år har den aspekten fallit bort, och jag har istället förstått tjusningen i hantverket att kunna berätta en historia. I dag är en av de största orsakerna till att jag gör det här att hela tiden kunna utmana mig själv och anta större och större utmaningar. Att göra sådant som känns läskigt driver mig framåt, jag försöker leva enligt den devisen.
Att ha en huvudroll i en stor musikal med mycket tid på scenen kräver att man fysiskt är i ett gott skick.
– Herregud, det kan vara ett maratonlopp ibland. Jag är på scenen och gör något hela tiden, endast Maria Ylipää står på scenen mera än jag. Men samtidigt är närvaron och koncentrationen skön, man tänker inte på livets andra klurigheter när man är i rollen.

Vad är närvaro för dig?
– Det har jag frågat mig själv flera gånger. För mig är det nog när man märker att man lirar med sin medspelare och verkligen tar och ger. Under en föreställning är jag väldigt koncentrerad på min medspelare, dirigenten, publiken, ljuset. Men samtidigt så kan jag också tänka ”snart är det paus, vad ska jag äta då, kanske mysli”.
Efter ett år och 100 föreställningar kan Robert fortfarande röras, till och med till tårar, av historien om Kristina och Karl Oskar.
– Här om dagen, när jag gick av scenen för ett kostymbyte, stannade jag upp och lyssnade på ett musikstycke och insåg att det egentligen är ett av de vackraste i musikalen. Det kom faktiskt en tår under kostymbytet, det var så fint. Men andra gånger kan jag förstås bara hänga i artistfoajén under pauserna.

Något av det tyngsta under året var då Roberts stämband svullnade upp på grund av magsyra som lade sig på dem, en åkomma som ofta drabbar just musikalartister. Robert var tvungen att låta rösten vila några dagar och inte stå på scenen.
– Operasångarna i ensemblen har berättat att man har ett helt annat tempo på exempelvis operahuset, medan man inom musikal har många föreställningar per vecka som anstränger rösten hårt.
För att orka med de långa föreställningarna som vid intervjutillfället är samlade i ett sjok påföljt av en längre ledighet, är det väldigt viktigt att samla energi.
– Jag måste hela tiden fokusera på rösten och ofta cirkulerar hela min dag kring hur jag skall må så bra som möjligt inför föreställningen på kvällen. Det är lätt hänt att fastna i en Kristina-bubbla, så jag försöker samla energi och få perspektiv genom att hålla mig uppdaterad med nyheter om vad som händer i världen och gå på museer. Jag gillar att skriva också, berättar Robert.

Vad gör du för att hålla dig själv i skick fysiskt?
– Jag ser till att äta ordentligt och nyttigt och inte äta allt för tidigt inpå en föreställning. Men det är viktigt att hålla en balans, märker jag att jag blir för manisk med det hälsosamma ätandet så mår jag inte heller bra. Men maten, sömnen och att dricka mycket vatten är viktigt – allt kan påverka rösten.

Hur påverkar publiken dig?
– Den har en enorm betydelse. Vissa saker studsar mot en typ av publik mer än mot en annan typ av publik. Det är det som är charmen med teater – att föreställningarna aldrig är de samma. Omedvetet formas man av publikens reaktioner, men man måste också akta sig för publikfrieri, då kan man glömma bort att berätta historien.
Stående ovationer har det varit gott om under det gångna året, men även starkare reaktioner än så.
– En tjej i ensemblen hade en äldre släkting med pacemaker med inbyggd defibrillator i publiken. Efteråt berättade han att han blev så tagen att han ”dog” två gånger under föreställningen och defibrillatorn kickade igång hans hjärta igen. Några fler sådana reaktioner har vi inte fått, vad jag vet, men det är väldigt fint att se hur rörda och rödgråtna publiken kan vara efteråt. Jag hoppas det betyder att de tar in historien och också efteråt funderar över vad de har sett.
Hur reagerar du på kritik och beröm?
– Jag har valt att inte läsa så mycket av det tidningarna skriver. Men jag kan bli irriterad de gånger recensenten inte är påläst, som exempelvis när vi uppträdde på invigningen av Friends Arena i Stockholm och Expressen kallade oss för ”okarismatiska finnar”. Konstruktiv kritik är en sak, men jag har ingen respekt för slarv. Beröm kan man verkligen ha nytta av, ibland behöver man det verkligen, men det får man heller inte bli beroende av.
Robert framhåller flera gånger att ensemblen är den bästa och mest professionella han jobbat i någonsin.
– Inom ensemblen är vi väldigt bra på att stötta varandra, och jag tror att det också är en av orsakerna till att vi lyckats hålla kvaliteten jämn under hela året. ‹‹